Livet är roligt nästan jämt.

Har två vänner som mår riktigt dålig. Av olika anledningar. Det skär i mig när jag hör deras röster. Jag vill bara befria dem från all frustation/ångest/stress/saknad/panik/ensamhet. Ni är alltid där för mig. Jag vill kunna ta deras problem och lägga på mina axlar istället.Varför kan man inte det?